far beyond the valley
jag lever än, fast inte här.
http://farbeyondthevalley.blogg.setack för kaffet, vi ses snart
stoppar här för ett tag. är snart tillbaka, fast på en annan plats.
och det kan ta sin tid. kanske. det beror på om jag känner för att vara lat eller inte.
utan ett ord
Jag känner hon som sitter ute i December
Frosten har byggt bo i hennes hår
Jag känner hon som väntar bara för att se dig
På en parkbänk utanför din dörr
Jag känner hon som alltid har så ont i bröstet
Doktorn kan ej hitta några fel
Jag känner hon som aldrig sneglar på nån annan
Det finns en bild av dig i allt hon gör
Jag känner han som äter hjärtan till sin kvällsmat
Nyligen så åt han upp min vän
Jag känner han som aldrig vågar vara ensam
Nya kvinnor varje fredagskväll
Jag känner han som faktiskt ingen riktigt känner
De säger att han ej har känslor kvar
Jag känner han som faktiskt blöder i sitt hjärta
Han som har visioner om ett par
stora drömmen är genomskinlig
han heter bartolomeus och är en svart labrador retrievervalp
han snubblar klumpfotigt över sig själv med de små tassarna och tittar på mig med sina stora ögon
bartolomeus finns inte, men en vacker dag hoppas jag han blir min. ska bara övertala mamma och pappa lite först.
kroniskt låg och trött
vet inte varför jag fått för mig att vi är inne i oktober eller att alla dagar bara smälter ihop.
mariekex och visslingar
idag i skolan åt vi mariekex för att sedan tävla om vem som kunde vissla först.
jag vann två av tre gånger, men har nu fått antal sår i munnen.
det känns mindre trevligt än att få vinna.
något som känns mer trevligt är att mitt hår är lent, som bomull.
det var allt för längesedan jag upplevde det.
jag vann två av tre gånger, men har nu fått antal sår i munnen.
det känns mindre trevligt än att få vinna.
något som känns mer trevligt är att mitt hår är lent, som bomull.
det var allt för längesedan jag upplevde det.
och de luktar som en hel bärskog.
ska somna till ljudet av kent,
det var också alldeles för längesedan och som jag saknat det.
godnatt
i rymden finns inga känslor
vilken bedårande fin film jag såg med mina vänner igår på filmstaden sergel.
uppslukad av politik
när ett framsteg blir ett bakslag - praktiken i england kommer inte bli av, tyvärr. vet dock inte vad jag ska hitta på nu under perioden åttonde november till och med den tjugofemte februari, känner lite smått panik över allt som har med apu, foto C och projektarbete att göra.
önskar att det bara gick att skjuta åt sidan.
önskar att det bara gick att skjuta åt sidan.
annars så är saker och ting bra. det var politisk debatt i skolan idag, de rödgröna blocket mot alliansen. dom triggade varandra till tusen och det hela (som varade i två och en halv timme) var väldigtväldigt intressant! men jag blev bara mer förvirrad än tidigare, känns som att alla har något vettigt att komma med. har inte den blekaste om vart min röst kommer gå den nittonde september. fast jag gjorde den såkallade valkompassen på svt's hemsida, det visade med 59% på miljöpartiet, det känns inte helt fel.
lite roligt citat från moderaternas sida: "att rösta på de rödgröna är detsamma som att spela rysk roulette"
jaha
lite roligt citat från moderaternas sida: "att rösta på de rödgröna är detsamma som att spela rysk roulette"
jaha
åbergs museum
var med mamma, pappa och kontaktbarnen till bålsta för att gå på åbergs museum. det var så otroligt fint.
något jag verkligen kan rekommendera - åk dit!
något jag verkligen kan rekommendera - åk dit!
faktumet är att vi såg lasse i egen hög personlighet komma cyklandes förbi oss sedan.
han ställde upp på bild med nadia och jasmina, självklart blundade han.
övningkörde sedan med pappa. det gick väldigt bra enligt honom, och jag är själv stolt med det jag lyckades prestera. han lurade ut mig på stora vägen, blev en aning panikslagen. men nej, nu ska jag försöka satsa lite på det där körkortet.
övningkörde sedan med pappa. det gick väldigt bra enligt honom, och jag är själv stolt med det jag lyckades prestera. han lurade ut mig på stora vägen, blev en aning panikslagen. men nej, nu ska jag försöka satsa lite på det där körkortet.
sängliggardag
har inte haft orken eller humöret till att göra något annat än att bara ligga i min säng idag.
stirrade in i väggen och sov om vartannat från tolv till sex.
tryck på mixtapen, lyssna och få en inblick i hur det känns att vara ida andréa jansson för trettiosju minuter.
jag lyssnar på ludwig bell
hakuna matata
de saker som tidigare varit jobbiga och som jag har stört mig på är nu bara som ett sandkorn i rymden, helt utan någon som helst betydelse. alla dåliga saker med att ha dig här hemma har nu blivit bra saker i mina ögon. jag hatar att du inte längre kommer sova varje natt i sovrummet mitt emot mitt eget, eller lyssna på mina bekymmer och ge mig råd, eller tjafsa om badrummet, städningen, sittplatser i köket och andra petitesser. i arton år har du varit där för mig oavsett vad. jag vet att du fortfarande kommer vara det, fast igenom skype. men som att det kommer vara samma sak? ett år i england
ett år, ett år, ett år, ett år utan min andra halva?
ett år, ett år, ett år, ett år utan min andra halva?
du är inte bara min syster, utan även min bästa vän och den jag delar allt med.
jag kommer snart och hälsar på dig, jag älskar dig.
förresten, du ville att jag skulle ge dig en spellista som du kan lyssna på när du saknar mig. här har du den!
kräftskiva
tillbringade lördagkvällen på kräftskiva hos jennifer, det var väldigt trevligt med god mat!
men kände mig sliten på grund av förkylningen och efter fredagens bravader, så kvällen slutade tidigt i mayas soffa.
och alla känslor slog och sprängde, hela vardagen full med hål. jag är livrädd för att leva, och jag är dödsrädd för att dö
min kraftreserv den tar snart slut som min tro på en ingripande gud.
i ditt stora hjärta börjar slagen bli små och du rör min kind så jag förstår
att det bara är timmar tills du går. fem steg bakåt, två steg fram
på lite håll liknar det dans och i drömmen håller du i min hand.
det verkar så enkelt vännen, ändå är det så obegripligt svårt
i en värld byggd av män för männen där ingenting har något värde
utom minnet av allt som var vårt
någonstans där vi kan räkna stygnen och slicka såren
(vad är min tystnad värd?)
pappa sa nyss att man måste känna på nedgångar för att sedan ha uppgångar, eller nånting sånt.
den där fasaden som tycks visas stark utåt kommer rasa av minsta vindpust.
och det där lilla hjärtat som gömmer sig här inuti mig orkar inte med mer förluster, tragedier och dramatik.
dom kanske krossar mig en dag, men tills dess var det jag som vann
att jag vill - mer än vad som är möjligt
att jag har - en filmrulle i kameran som vill bli framkallad
att min senaste kyss - gjorde att det brast litegrann inombords
att jag lyssnar mycket på - musik om krossade hjärtan, revben och annat smärtsamt
att jag funderar på - framtiden, den är förvirrande
att jag pratar – med mig själv när jag inte kan berätta det för någon annan
att jag inte gillar – när jag är den enda sömnlösa
att min första riktiga kyss – gjorde att det pirrade i magen
att jag avskyr när folk snackar - om försvarslösa, eller ekonomi
att kärlek är – något alla människor behöver för att få jorden att gå runt
att jag gillar – små förändringar som gärna ska ske väldigt ofta
att jag alltid kommer att – vela mig igenom livets alla val, oavsett vad
att jag är förälskad i – han med skorrande r och de mjukaste läpparna
att sist jag grät var – mot en axel
att min mobiltelefon är – jättetrasig och jättesaknad
att när jag vaknar på morgonen – vill jag helst inte att någon ska se mig förrän jag sett mig själv först
att innan jag går och lägger mig – lyssnar jag oftast på musik
att idag har jag – inte varit till någon nytta än så länge
att jag just nu tänker på - hur jag ska få tiden att gå ihop
att i kväll ska jag – sjunga mig hes på alla singstarskivor med storasyster och mina fina kusiner
att i morgon kommer jag – njuta av min allra sista dag på mitt absolut sista sommarlov någonsin
att jag hoppas – en del knutar ska lösa sig inom en snar framtid
att jag verkligen vill - att hösten kommer läka såren som sommaren baddat med salt
att jag har - en filmrulle i kameran som vill bli framkallad
att min senaste kyss - gjorde att det brast litegrann inombords
att jag lyssnar mycket på - musik om krossade hjärtan, revben och annat smärtsamt
att jag funderar på - framtiden, den är förvirrande
att jag pratar – med mig själv när jag inte kan berätta det för någon annan
att jag inte gillar – när jag är den enda sömnlösa
att min första riktiga kyss – gjorde att det pirrade i magen
att jag avskyr när folk snackar - om försvarslösa, eller ekonomi
att kärlek är – något alla människor behöver för att få jorden att gå runt
att jag gillar – små förändringar som gärna ska ske väldigt ofta
att jag alltid kommer att – vela mig igenom livets alla val, oavsett vad
att jag är förälskad i – han med skorrande r och de mjukaste läpparna
att sist jag grät var – mot en axel
att min mobiltelefon är – jättetrasig och jättesaknad
att när jag vaknar på morgonen – vill jag helst inte att någon ska se mig förrän jag sett mig själv först
att innan jag går och lägger mig – lyssnar jag oftast på musik
att idag har jag – inte varit till någon nytta än så länge
att jag just nu tänker på - hur jag ska få tiden att gå ihop
att i kväll ska jag – sjunga mig hes på alla singstarskivor med storasyster och mina fina kusiner
att i morgon kommer jag – njuta av min allra sista dag på mitt absolut sista sommarlov någonsin
att jag hoppas – en del knutar ska lösa sig inom en snar framtid
att jag verkligen vill - att hösten kommer läka såren som sommaren baddat med salt
men jag tar allting på lek även en hemlighet
sitter nu på tåget som tar mig till göteborg och till mitt hjärta.
lyssnar på äppelknyckarjazz, äter salt&vinägerchips och dricker kaffe.
lyssnar på äppelknyckarjazz, äter salt&vinägerchips och dricker kaffe.
kommer hem på måndag igen, puss!
ett vykort från en osäker men passionerad 17-åring på samskolan 1991
Jag och Frank Sinatra
Kärlek klockan elva
Kras.
Hon krossar mig under foten. Som vanligt. Å jag har inte en chans… Hon är för mäktig, den där flickan. Trampar bara rakt fram, fast nätt och vackert. Men hon trycker ändå ner mig så obarmhärtigt. Jag tror inte ens att hon vet vem jag är. Nej, det gör hon inte. Hur skall jag bära mig åt då? Rädda henne från att bli överkörd av en spårvagn… Kidnappa henne och tvinga henne att tycka om mig… Herre Gud! Jag som… råkar vara en av de särklassiga och… och mest storartade och mest komplicerade och… och storslagna (och snällaste) pojkar på den här skolan. Som Frank, den perfekta skapelsen, född att lyckas, att häpnas, att dyrkas. En dag blinda, söta flicka, ja, en dag skall JAG också lyftas upp och absorberas från den här mänskliga, dödliga världen. Ja, just det. Precis så! En dag kanske jag regerar här i universum. En dag skall jag visa henne. Då kommer hon att inse sitt misstag.
En dag skall jag verkligen…
En dag
Hon riktigt utlånar mig, spottar på mitt hjärta. Flickan i blommig klänning. Hon med ögon av silver, med hår av guld, med kinder som rosor, hon med lockar som vågor, hon som alltid krossar mig under foten… Kras.
Komplex klockan tolv
Jo, så är det just nu. Är kärlek kanske bara en sak för idioter som jag? Jag vet faktiskt inte. Annars är jag väl ganska nöjd. Fast jag helst vill se mitt namn tatuerat på hennes bröst. Nöjd på denna olyckliga planet. Jag riktigt frossar i olycka, det höjer mitt självförtroende, glad över att jag inte är den ende som krossas under vackra fötter. Ibland inser jag till och med att jag faktiskt ÄR storartad. Som när jag ser samskolans värsta fähundar segla förbi. Dömda till att le, ständigt glada. Gråter dom någongång? Jo, det gör dom säkert. Precis som jag. Bra. "Nog är vi väl på väg mot helvetet i alla fall", tänker jag ibland. Hela jordklotet, allihop, till och med gudarna, förmodligen också min bästa vän Frank. Den fantastiske storstadsromantikern, den perfekta skapelsen. Han som lyckas göra natt till dag, Frank, min idol och min vän. Han är svår att ta kål på. Och han är mitt enda hopp. I denna så olyckliga värld.
Politik klockan ett
När jag var mindre brukade jag ta övningsrundor i stadens lyxkvarter. "För att förbereda mig på min framtid", sa jag. Jag tyckte om vad jag såg där. Dom som bodde där var märkvärdiga. Dom hade vad de flesta andra ville ha. Jag traskade runt, runt, runt. Jag gillade kvarteren. Jag gillade husen med de stora trädgårdarna och alla de där träden utmed gatorna. De som bodde där var så rika och vackra. Jag ser inget fel i att vara rik. En del fnyser åt rikedom. Jag tycker att det verkar behagligt. Det kanske är sant att man kan köpa sig mer lycka. Som i filmerna och i sångerna. Jag börjar tröttna på att dom säger att det inte är så. Men det spelar ingen roll. Och politik är ändå ingenting för mig. Jag vet knappt skillnad på Hitler och Herkules och det rör mig inte i ryggen. Blir bara så trött och så ledsen när jag hör människor predika om hur amerikanarna borde göra slut på Saddam. Själv har jag inga politiska åsikter. Det är ett sätt att segla fritt.
Ateist klockan två
När jag var elva år, nästan tolv: Vackra flickor gillar bara stora pojkar med mycket muskler och pojkar gillar bara tjejer med stora bröst. Varför kan vi inte få lära oss sånt i skolan?", frågade jag vår lärarinna under en biologilektion. Hon såg alldeles chockad ut. Helt mållös. "Tja, jag vet inte Håkan", svarade hon "Är det (ähum) vetenskapligt?" (Utspritt mummel och skratt) "Varför är vissa människor hånfulla och elaka och överlägsna?", frågade jag. Det blev helt tyst. Jag hade allas uppmärksamhet. Jag skulle vilja fråga var och en om det. Men lektionen slutade, olyckligtvis, och jag tänkte: Det här förbannade livet, den här förbannade staden, de här förbannade människorna, de här förbannade vännerna, den här förbannade aprilhimlen, de där förbannade gudarna. Finns de någonstans? Är det bara jag och mina trumpinnar nu? Torkar aldrig oceanerna ut? Vackra flickor gillar bara stora pojkar med mycket muskler och alla pojkar är förälskade i de vackraste flickorna. Är inte det fakta, förbannade gudar. Har ni aldrig tänkt på det? Aldrig någonsin. Det är DET ENDA som jag tänker på när jag går här i korridorerna. Hjälper det överhuvudtaget att jag skriver såhär om det? Har jag någonsin fått något svar? NÅGONSIN? Hoppas att ni läser det…
Arg klockan tre
Häromdagen träffade jag en pojke som jag inte träffat på länge. Vi sa inte så mycket. Har aldrig varit kompisar, och jag var inte särskilt glad åt att se honom. Jag gillade honom inte, hade aldrig gjort det heller för den delen. Han var hånfull och log fånigt och irriterande hela tiden. Försökte sätta sig över mig. För mig spelar DET ingen roll, men med det där leendet var det värre. Han stank ur munnen. Jag fick lust att kasta mig fram och slå honom på käften, men gjorde inte det. Han skulle väl ha krossat mig under foten, precis som han gjorde när vi var små. Precis som flickan i blommig klänning. Krossat mig under foten. Smack. Och det där groteska leendet. Irriterande, hånfullt. Han hade en flickvän och redan en stor bil och allt gick bra för honom. Utmärkt förresten. Bilen stod brevid. Alldeles blänkande, en sån där gammal tvåfärgad, med en massa krom. Verkligen vacker, som de där plasthuvarna, stor och bullig. Enorm. Som läderlappens bil, som en gangsterbil. Själv har jag bara en rostig jättetrehjuling med ett Harley Davidsson klistermärke på, ingen flickvän och allt går åt helvete vilken timme som helst. Jag SKULLE ha slått honom på käften. Jag satt på en bänk vid Hedens parkeringsplats och läste skvallerspalterna i föregående dags Expressen och jag tittade på bilen. Den vackraste jag sett. Klockan var omkring tre, de andra hade gymnastiklektion och jag befann mig i mitt vanliga tillstånd. Jag menar, ni vet, ingenting funkar: flickor, kompisar, värdet, pengar, bristen på pengar, de rykande fabrikerna. Så kom han där med flickvännen. Jag kände igen honom direkt på det där flinet. - Nämen är det inte lilla Håken ponken!, sa han (hånfullt) när han fick syn på mig.
- Kalla mig inte Håkan, sa jag. Vet du inte vem jag är? Jag är mycket mäktig, jag är Frank.
- Vem då, Frank?
- Frank Sinatra!
- Okej då, Frank Sinatra, vart är du på väg?
Jag njöt faktiskt lite.
- Till helvetet, svarade jag.
- Du har då inte växt ett skit sen jag klådde upp dig sist. Va en man, din barnrumpa.
- Nej, jag tycker det verkar väldigt tråkigt. Förresten är jag mer intresserad av tjejer.
- Jag tycker verkligen att du är en skitstövel, Håkan.
- Jag med. Stick nu, du besvärar mig.
Han och flickvännen, som också flinade sådär, klev in i läderlappsbilen och åkte iväg. Och jag tog min rostiga jättetrehjuling till helvetet.
Lite ledsen klockan fyra
Jag är en pojke med en del problem och jag förmodar att de flesta av dom är självförvållade. "Ofta blir det vad man gör det till", säger John Blund. Jag antar att han har rätt, som vanligt. Alla gudomliga makter. Håll mig alltid i minnet. Det här är en kungörelse: Jag kan inte spela saxofon som Charlie Parker. Och jag kan inte få tillräckligt mycket skäggstubb för att se ut som kapten Haddock. Jag är en pojke. Kommer nog vara det i resten av mitt liv. Jag trivs ganska bra med det. Flickan jag älskar tycker bara synd om mig. Jag gillar inte köttkorv och tillgjorda människor (man vet aldrig vad som finns inuti dom). Världen tycks vända sig emot mig. Jag blir äldre. - Jag är ledsen, Frank Sinatra. Varför kan inte världen…
- För att det är så här det är, viskar någon.
- Men jag vill leva i en värld där sångerna blir verklighet.
Det måste finnas ett sånt ställe. Det bara måste! Det måste!
Och Frank Sinatra svarar: Ingenting.
- Uppsats av Håkan Georg Hellström, 17 år
låt oss fly precis som gil
