såg jag Håkan Hellström på Gröna Lund. Började köa 06.30 med Vendela & SimonY och fick nummer 16. Runt 15- tiden var det marathonlopp in mot scenen, och vi fick de bästa platserna (enligt mig) - längst fram, höger om scenen framför den finaste gitarristen, Simon Ljungman. Under de resterande timmarna av väntan hade vi security vakterna som underhöll oss med snack om deras kollega som har en tendens att ljuga och att använda jobbet som raggningsplats, vadslagningar och rosa elefanttatueringar.

20.00 kliver han ut på scenen, mannen som präglat min och många andra flickor & pojkars ungdom. Inklämd i kravallstaketet med Vendela vid min sida, båda med kånkenryggsäckar som dras åt höger och vänster, står vi och sjunger med i tro & tvivel. Gitarrist-Simon kollar ner på oss och ler som bara han kan, lycka. Ren jävla lycka. Konserten består av sång, skratt, dans och tårar. De avrundas med nu kan du få mig så lätt, allt brister. När konserten är slut får jag låtlistan av den snälla vakten. Med mina vänner vandrar vi sedan mot tåget hem.

Det här var min tionde gång jag såg Håkan. Och just nu spelar han på Liseberg, det hade kunnat bli min elfte men jag får nöja mig med sprakande ljud genom telefon (tack Ahlm, du förgyller min kväll trots allt) som ska föreställa Hurricane Gilbert.

Och nu fick jag nyss veta att han spelade atombomb, jag vill dö.


 -Bild tagen från håkan hellström på arenan 080419-